Bönans ankomst: Min förlossningsberättelse

Bönans ankomst: Min förlossningsberättelse

Det har snart gått 4 veckor sedan hon kom, vår lilla Böna. Jag fattar inte riktigt vad som hänt, dagarna går så orimligt snabbt och jag hinner inte riktigt med. Men nu har jag skrivit ner den, min förlossningsberättelse. 

Innan vi dyker in i det här så vill jag börja med att påminna om en väldigt viktig sak: alla förlossningar är olika. Allas upplevelser är olika och som jag berättar nu är så som jag upplevde det.

Jag vill också passa på att påminna om att jag lovade från början att skriva helt ärligt om allt som hade med graviditeten att göra. Därför kommer jag inte att försköna händelseförloppet, och såklart inte överdriva det åt andra hållet heller. Men jag ville ändå förbereda dig lite, så att du kan sluta läsa om du vill. För det här blir ingen ”värkarna började sen plopp så var hon ute”-berättelse.

Onsdag 26/9

Kl 14:00

Vid den här tiden hade jag inte känt av någonting. Jag var less, tung och gick som att jag hade en tunna mellan benen. Att ta på mig skorna själv var bara att drömma om. Så ja, jag kände mig redo att få ut ungen nu. Dessutom har jag inte sovit bra på flera veckor, så jag är redan trött och matt. Men det såg jag som en förberedelse för Bönans nedkomst.

På eftermiddagen hade vi tid hos specialist mödravården för att kolla upp mitt blodtryck som blivit högt på slutet av graviditeten och kolla på prover som jag lämnat. Det man funderar på är om jag fått havandeskapsförgiftning. Det hade jag inte, åtminstone inte fullt ut, utan bara påbörjad. Eftersom det var så sent i min graviditet bestämdes att vi inte skulle göra något åt det just då utan bara hålla fortsatt koll. Men vi kontrollerade om jag öppnat mig något, 2 cm visade det sig vilket kändes bra. Det kändes som att det var på rätt väg åtminstone. Vi gjorde också en hinnsvepning. Det var hemskt, fy satan i gatan vad det gjorde ont! Jag höll på att lyfta från gyn-stolen kändes det som. Efter detta var jag lite mörbultad och lite chockad. Jag hade inte trott att det skulle göra SÅ ont att göra en hinnsvepning.

När vi kom hem lade jag mig på soffan. Jag hade byggt lite av ett näste i ena hörnet av soffan där jag spenderat de sista typ… 3 veckorna (minst). Så jag sov en stund för att ta igen mig.

Kl 18:00

Jag låg fortfarande i mitt soffnäste, Netflix stod på som vanligt och allt var lugnt. Det enda som jag hade börjat känna av var en molande värk, som lätt mensvärk. Men det kan man få efter en hinnsvepning utan att det betyder något. Så även om jag såklart hoppades att det var början på slutet så lade jag inte någon vidare vikt vid det.

Kvällen fortlöper och vi går och lägger oss vid 23-tiden. Mensvärken är kvar, väldigt svag.

Kl 03:00

Går upp för att kissa, eller ja, går och går. Vid det här laget är jag så lös i höfterna och stel och tung att jag snarare stapplar efter att ha hävt mig upp ur sängen. Jag känner att mensvärken är kvar och tycker att det gör lite ondare. Så jag tar Alvedon och går och lägger mig igen.

Torsdag 27/9

Kl 06:00

Vaknar av att det gör ont och jag är kissnödig igen. Smärtan känns fortfarande som lättare mensvärk tycker jag, om än något starkare än dagen innan. Nu känner jag också att det kommer och går, det är inte ihållande molvärk längre. Vid det här laget börjar jag tänka att det nog kan vara så att det är riktiga värkar som har börjat.

Kl 08:00

Jag är otroligt obekväm överallt och det känns som att själva luften omkring mig är i vägen för mig. Värkarna fortsätter komma och gå, inte med helt jämna mellanrum, men ungefär 2-3 stycken på 10 minuter. Då tar jag beslutet att det enda rätta att göra är att krypa ner i badkaret. Tar Alvedon igen och kryper ner i badet. Det var ljuvligt! Där låg jag sedan i flera timmar, värkarna fortsätter komma och gå. Jag ligger och lyssnar på poddar och låter tiden gå. När vattnet blivit för kallt går jag upp och fyller på med nytt varmvatten. Det är så himla oskönt att inte ligga i vattnet och jag tänker att trots att det inte är speciellt miljövänligt att bada en hel dag, så kommer jag att plågas tillräckligt innan det här är över.

Kl 12:00

Tro det eller ej, men jag badar fortfarande. Jag har varit uppe korta stunder men återvänder till badet. Vid det här laget börjar jag tro att jag snart kommer utveckla simhud vilken sekund som helst. Pratar med min mamma och uppdaterar om läget. Än känns allt lugnt, jag kan hantera smärtan som värkarna kommer med.

Under förmiddagen ringde jag till förlossningen för första gången. Det kändes jättekonstigt och jag var nervös när signalerna gick fram. Till sist svarade en underbart trevlig kvinna och jag berättade läget för henne. Hur ofta värkarna kom, hur ont de gjorde och att jag tagit Alvedon och badat. Hon var så himla snäll och stöttande och tyckte att jag jobbade på bra. Hon frågade om jag ville komma in för kontroll redan då, men jag sa att jag tror att det var lite för tidigt. Så vi bestämde att jag skulle fortsätta göra som jag gjort och jobba vidare hemma. Men jag var mer än välkommen att ringa igen och komma in när jag ville. Det ingav en väldig trygghetskänsla hos mig att höra och det peppade mig att jobba på.

Jag ringer Calle som är på jobbet efter att jag pratat med förlossningen, stackarn trodde att jag ringde och skulle säga att vi måste åka in. Man kan väl säga att han var lite spänd, fullt förståeligt. Strax efter kl12 kommer han hem för att vara hos mig. Det var inte så lätt för honom att vara fokuserad på jobbet när han visste att jag ligger hemma med värkar.

Kl 18:00

Värkarna har ökat i intensitet och gör nu väldigt ont när de kommer. De pågår i ungefär 1 minut varje gång och jag försöker räkna dem med hjälp av en app på mobilen. Det varierar lite men jag får det för det mesta till 3 på 10 minuter. Jag ringer till förlossningen igen och får berätta hur det gått under dagen och hur det känns nu. Vi bestämmer att vi ska komma in på en första kontroll. Jag känner på mig att vi kommer att få åka hem igen efter kontrollen, men det känns ändå bra att åka dit. Dessutom gör värkarna så pass ont nu att jag måste vanka och jobba hårt med andningen för att ta mig genom dem och jag har tagit så många Alvedon man får på ett dygn.

Kl 19:00

Första kontroll på förlossningen! Vi kommer fram och parkerar bilen. Calle frågar om jag verkligen är säker på att han ska parkera bilen och inte köra fram till dörren, detta gör han mellan värkar och då är jag ganska kaxig så jag säger att han kan parkera så går vi sista biten. Det är 150 meter från bilen till dörren in på förlossningen. Naturligtvis kommer det värkar på tiden det tar för oss att gå dit. Behöver jag säga att jag ångrar beslutet att promenera dit? Haha!

Vi blir visade in i ett litet rum och får manicker satta på magen (jag tror det heter CTG) som ska mäta mina värkar och bebisens puls. Jag får ligga på en brits och värkarna gör så ont att jag måste hålla hårt i något och klämma åt när de kommer. Jag försöker slappna av så gott det går, men det är inte det lättaste kan jag lova. Men humöret är ändå gott och både jag och Calle känner oss lustfyllda av faktumet att Bönan är på väg.

Som vi gissade blir vi hemskickade igen, jag ber att få med mig något smärtstillande hem eftersom jag inte får ta mer Alvedon och får två små piller att ta under natten. Mätningen visade precis som jag fått det till att värkarna kommer 2-3 stycken på 10 minuter och jag har knappt öppnat mig något mer alls. Så vi åker hem och så småningom går Calle och lägger sig, jag har för ont.

Kl 01:00

Jag är gränslöst trött nu och värkarna gör väldigt ont. Än har jag inte sovit en minut sedan tidigt på onsdagsmorgonen. Jag försöker hitta positioner som är ”bekväma” att ta värkarna i, det går sådär. Jag växlar mellan att stå lätt lutad mot en stolsrygg och sitta i soffan med rak rygg och massa kuddar bakom.

Kl 04:00

Jag sitter i min position på soffan och det känns som att jag svimmar av trötthet mellan värkarna. Som när man somnar på tåg eller flyg och det känns som att man tappar huvudet. Mitt minne är lite suddigt här men jag tror att jag gråter en skvätt också. Både av trötthet och smärta. Vid det här laget har jag svårt att avgöra om värkarna faktiskt gör ondare eller om det bara känns som det för att jag är så trött. Det känns inte som att tabletterna jag fick med mig hem har hjälpt alls. Men vad det jag, det hade kanske varit ännu värre utan dem.

Fredag 28/9

Kl 07:00

Nu klarar jag inte mer utan ringer förlossningen igen. Vi pratar och kvinnan i andra änden är jättetrevlig och säger att jag varit duktig som slitit hemma så länge nu. Vi blir tillsagda att komma in kl08 så jag väcker Calle och vi gör oss klara att åka. Som tur är har vi jättenära till sjukhuset.

Kl 08:00

Morgontrafiken var inte så farlig så vi tog oss till sjukhuset smidigt och den här gången åkte vi ända fram till dörren. När vi kom in fick vi genomgå samma procedur som första gången, upp på en brits och ligga med dosorna på magen i 20 minuter. Jag hade väldigt ont och var så trött vid det här laget att jag knappt vet vad jag heter. Barnmorskan som tar hand om oss var underbar, talar mjukt med mig och gör alla kontroller. Tyvärr har ingenting förändrats, värkarna kommer fortfarande 2-3 på 10 minuter och jag har inte öppnat mig något mer. Det var väldigt nedslående att höra. Men eftersom jag hade gått så länge och hade så ont blev vi inskrivna för att få en rejäl så kallad sovdos. När barnmorskan kommer in, lägger sin hand på min kind och säger ”nu ska ni inte åka hem, du ska föda barn idag”, blev jag så lättad att jag nästan grät en skvätt. Jag hade varit så orolig att de skulle skicka hem mig igen och tillbaka till ovisshet om hur länge jag skulle behöva gå hemma, utan riktig smärtlindring och framför allt: hur länge till skulle jag behöva gå utan att sova?

Kl 10:00

Vid det här laget har jag haft värkar i 20h. Vi blir tilldelade en sovsal och jag fick dels en cocktail av smärtstillande, sömntablett och en spruta i låret. Det gjorde så att värkarna försvann och jag kunde äta igen! Jag fick också prova att ha en tens-apparat på mig som fungerade mycket bättre än jag hade trott. Men framförallt: jag fick sova! Det var underbart! Hela 4 timmar, ungefär, sov jag.

Kl 15:00

Efter att jag vaknat igen mådde jag bättre och jag och Calle fortsatte vila på rummet. Än hade inte värkarna kommit tillbaka så mycket, så jag kunde vila ett tag till. Man tog prover på mig och kollade blodtrycket. Allt efter som kom värkarna tillbaka mer och mer igen. Vi tog en liten promenad genom en av sjukhusets långa korridorer, mycket mysigt haha! Tensen hjälpte mig genom den här dagen.

Kl 18:00

När middagen kom hann jag bara äta halva ungefär innan värkarna kom tillbaka så starkt att jag inte kunde göra något annat än att fokusera på att ta mig genom dem. Tensen hjälpte inte längre så jag fick ta av mig den och sätta mig i duschen. Det kändes ganska ovärdigt att sitta spritt språngande på en pall i en dusch utan draperi och med öppen dörr, men det var mer ett konstaterande än något annat. Jag brydde mig inte, det gjorde för ont.

Att spola varmvatten över magen och på ländryggen hjälpte till viss del, eller kändes åtminstone skönt. Men det gick snabbt, snart satt jag där inne i hörnet och brölade av smärta. De hade sagt att det snart var dags att gå till förlossningen, men det dröjde… När jag satt på den där pallen och det kändes som att mönstret på sitsen aldrig skulle försvinna från min rumpa när jag reste mig upp, kändes det som en evighet innan de hämtade oss.

Kl 21:00

Vi har äntligen fått komma till förlossningen och jag har fått fatt i lustgasen. Det känns skönt och lite lugnande att äntligen ha kommit till en förlossningssal. Barnmorskan skriver våra namn på en tavla och även Bönan i ett hjärta. Nu känns det verkligen på riktigt på något sätt. I det här rummet ska Bönan födas!

Man kontrollerar mig igen och jag är öppen ca 5 cm. Jag frågar när det är läge för mig att be om epidural (EDA). Barnmorskan säger att det är lagom att ringa på läkaren på en gång eftersom att det kan dröja en liten stund innan hen kan komma. Det vet jag också om, så jag räknar med att det nog kommer ta ungefär en timme till innan jag får den.

Kl 01:00

Det som händer mellan kl21 och kl01 är väldigt suddigt för mig. Jag får mer och mer ont och får mer lustgas för att smärtlindra. Det hjälper till slut måttligt och det mesta blir svart för mig. Till slut ligger jag på sängen i fosterställning och gråter och skriker efter EDA-läkaren som fortfarande inte kommit. De har sökt hen flera gånger men det har kommit andra akuta saker mellan som gör att det dröjer. Jag minns att jag länge verkligen försökte hålla ihop det och bita ihop genom smärtan. Men till sist gick det bara inte. Jag kände mig desperat och orolig att det skulle dröja för länge och att de inte skulle kunna lägga någon bedövning. Calle sitter uppe vid mitt huvud och gör sitt bästa för att trösta och peppa. Jag bara gråter, ropar desperat efter bedövningen och kräks.

Den här stunden är den värsta jag varit med om, jag känner mig så hjälplös och rädd och det gör obeskrivligt ont. Jag har ingen aning om när mina blackouts började, men det kändes som att jag låg sådär i flera timmar.

När läkaren väl kommer tvättas min rygg och jag ska kuta med ryggen som en katt för att hen ska kunna sätta den. Det är inte det lättaste och barnmorskorna håller i mina ben upp mot magen för att hjälpa till. Läkaren försöker om och om igen att sätta EDA:n men det går inte. Jag blir mer och mer uppgiven. Efter flera stick lyckas det och smärtan börjar lägga sig. Ganska snabbt efter att EDA:n lagts kommer lindringen och jag känner hur livet återvänder till mig.

Lördag 29/9

Kl 04:00

Efter att jag fått full effekt av EDA:n hade jag en tanke i huvudet: få tillbaka peppen! Efter att ha blivit så nedslagen timmarna innan kändes det jätteviktigt att komma igång igen och känna energi och lust att få ut Bönan. Jag minns att jag tänkte på Ida Wargs förlossningsvideo och hur de peppade igång efter att hon fått sin bedövning. ”Upp med humöret för än är det långt kvar!” tänkte jag.

Fram till kl04 är jag uppe och går med gåbord, studsar på pilatesboll, äter smoothie och lite annat fika. Tar lite bilder, vilar och har lite kontakt med folk hemma. Eftersom mitt vatten inte har gått ännu så tar de också hål på hinnorna.

Nu är jag öppen 6 cm och har varit det sedan 23.30, så förloppet har stått väldigt stilla. Jag börjar känna värkarna igen och får lustgas igen. Sedan fortsätter vi traggla på… Värk efter värk… Men det händer inte så mycket. Till slut gör barnmorskorna något som visst kallas ”spinning baby”. Jag fick stå på alla fyra på en madrass på golvet och de gungade min mage fram och tillbaka med hjälp av en handduk. En märklig upplevelse haha!

Kl 06:30

Äntligen öppen 10 cm! Men Bönan står fortfarande långt upp så trots att jag börjar känna att det börjar bli dags att trycka på så blir jag tillsagd att inte göra det ännu.

Kl 09:00

Nu kommer rejäla krystvärkar och det är dags att börja trycka ut Bönan. Det här förloppet är lite suddigt för mig också, för ja, det gör sinnessjukt ont. Vi byter ställning flera gånger, provar en pall, att ligga på sidan med mera. Till slut står jag på alla fyra och kramar lustgasmasken mot ansiktet för glatta livet. Det här gör så himla ont. Inte på samma sätt som det gjorde innan jag fick EDA, men minst lika ont. Barnmorskan sa att detta brukar kallas för ”ring of fire”, väldigt målande beskrivning tycker jag… Och väldigt korrekt sådan.

Att krysta fram Bönan var en sjuk upplevelse. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det… När krystvärkarna kom var det en kraft som levde sitt eget liv, det var väldigt lätt att känna när det var dags att trycka på. Att bebisen åker lite fram och tillbaka är lite nedslående, även om det är precis som det ska så började jag verkligen vilja att det hela skulle vara över nu…

Kl 09:48

Bönan föds!

Hon har svalt mycket fostervatten som hon dessutom har bajsat i, så hon skriker inte på en gång. Jag är så pass medtagen att jag inte hinner reagera på det, jag vet att jag registrerar det, men står kvar på alla fyra och känner mig oerhört trött och nästan lite chockad. Men Bönan repar sig och hon får komma upp på mitt bröst.

Efteråt

Eftersom att hon svalt så mycket fostervatten har hon det lite kämpigt med andningen, så efter en stund när hon legat på mitt bröst, Calle klippt navelsträngen och jag fått eftervård bestämmer man att hon ska kontrolleras. Calle får gå med henne till ett rum där en läkare kollar hennes andning och jag blir skjutsad i rullstol. När jag sitter där och tittar på medan Calle står vid Bönan som ligger och andas i en mask och läkaren och barnmorskan som övervakar så känner jag hur jag börjar bli helt snurrig. Till slut kan jag knappt hålla ögonen öppna och tuppar nästan av i rullstolen. Så jag får åka tillbaka till förlossningsrummet för att sova en stund medan Calle och Bönan måste gå till neonatalavdelningen. Bönan ska få lite hjälp med andningen och att få ut all vätska.

Det tar några timmar innan jag äntligen kommer till dem. Då har jag varit på BB också och fått antibiotika och lite sådant. Men sedan fick jag äntligen komma till dem. Det var ingen fara med Bönan, inget akut, så jag kände mig inte orolig. Det var bara skönt att veta att de tog så bra hand om henne och oss.

Tänk att hon är här nu, vår lilla Böna! Världens sötaste bebis!

4 svar

  1. Grattis till det lilla livet. Är nog första gången jag läser, såg att du är från Falutrakten. Jag bor i Falun sedan 15,6 år. Är från Orsa från början :).

    0
    • Jacqueline skriver:

      Tack så mycket! Vad roligt med en falubo 🙂 Det stämmer bra, jag är från Stora Skedvi, mellan Falun och Hedemora, men gick gymnasiet i Falun 🙂

      0
  2. Anna H skriver:

    Åh herregud, vilken jäkla kämpe du är! Haha, jag blev helt rörd här vid datorn av att läsa din berättelse. Och vad fint och bra du beskrev hela förloppet. Hoppas ni har det fint hela familjen! <3

    0
    • Jacqueline skriver:

      Ja huvva det var minsann i längsta laget alltså! Tack snälla, de hälsar så mycket! 😀 <3

      1+

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.