Gravidvecka 37-38: Vad är det som händer?

Gravidvecka 37-38: Vad är det som händer?

Nu står det i appar som jag har att bebisen kan komma när som helst. Det är en obegriplig tanke. Faktiskt har jag haft lite bakslag i min uppfattning av vad som ska hända snart. För någon månad sedan tycker jag att jag kunde begripa någorlunda att det kommer att komma ut ett barn som ska bo hos oss. Men nu, se senaste veckorna, har det gått tillbaka. Vad då, ska det bo en bebis hos oss som inte är fyrbent och lurvig och heter Kurbits? Ofattbart ju!

Jag tänker nästan att jag befinner mig i ett sjukdomstillstånd som kommer att gå över och sedan blir allt som vanligt igen. Som en sorts förnekelse. Jag läste att det, såklart, är väldigt olika hur kvinnor reagerar när det närmar sig tid för bebisen att komma ut. Vissa vill prata om det och ”peppa”, andra blir inbundna. Det är kanske inte så oväntat att jag känner att jag sållar mig till den senare kategorin. Jag vill bara fokusera på det jag snart måste genomföra. Lite som någon som ska genomföra en idrottsprestation och sitter med en handduk över huvudet för att kunna gå in i sin bubbla och fokusera.

Det är en läskig känsla att gå runt och försöka leva på så gott det går men i bakhuvudet snurrar tanken att det kan sätta igång när som helst. Eftersom det är första gången också så har jag ju ingen aning om någonting. Fast det kanske man inte har ändå, fast man gjort det förut? Vad jag förstår är ju varje gång annorlunda.

Smärtan

Det måste ju vara en av de vanligaste frågorna en kvinna som ska föda undrar. Hur ont gör det? Jag har skrivit i mitt förlossningsbrev att jag är orolig för hur jag kommer att hantera smärtan som kommer med att föda barn. Att det kommer göra ofattbart ont begriper jag, men det jag är orolig för är att jag kommer att tappa förståndet helt av det. Att inte kunna fokusera eller vad jag ska kalla det. Jag är orolig för att jag ska tappa det helt enkelt! Vad jag förstår så blir det inte bra alls om man inte kan samla sig någorlunda.

Ut med dig!

Trots min oro så står det ändå helt klart för mig att jag vill ha ut ungen NU! Det är lite som att oron oftare och oftare får stå åt sidan för min önskan att Bönan ska komma ut så att jag slipper vara gravid längre. Som så många säger, så är det nog en inbyggd funktion hos oss. Att vi ska bli så less att vi bara vill ha ut dem. Jag trodde ärligt talat att det bara var skitsnack tills jag upplever det själv just nu. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur någon skulle kunna ÖNSKA att få föda, det verkar ju fruktansvärt med all smärta och alltihopa!

Men nu står jag här och känner precis så: kom ut nu för jag orkar inte mer av det här. Tidigare i somras fick vi en supermysig babyshower av min familj med gott fika och fina presenter som verkligen passade oss. En av sakerna från USA som jag gillar att vi anammat här, när det anpassas efter huvudpersonen (som egentligen är Bönan, men just nu är det väl jag haha). Häromdagen frågade jag Calle om vi inte borde anamma det här med ”push gift” eller ”push present” också haha!

Det är visst så att medföräldern ska ge den som ska föda en present för att… ja för att jag är så duktig som är gravid och för att bebisen snart kommer gissar jag. Hur som helst tyckte jag att det var ett utmärkt tillfälle för mig att önska mig ett av alla fina silversmycken som Johan skapar! Ett rimfrost-armband vore väl alldeles perfekt?

När kommer Bönan?

Bönan är beräknad att komma den 25 september så nu börjar det bli hög tid att ta in gissningar! Vad tror du?

 

2 svar

  1. Caroline skriver:

    Tack för att du delar med dig av dina tankar kring detta, jag är beräknad att föda i mitten av oktober och känner igen mig i så mycket du skriver, men tyvärr inte så många att dela det med…så skönt att kunna läsa om andras tankar. Jag blir också mer inbunden och fokuserad, har precis läst en massa om dykmetoden vilket känns bra, men å andra sidan får jag panik bara jag tänker på själva födseln och då känner jag mig så oförberedd och sårbar igen..

    Till något annat, jättefint med outbound weddings, ligger helt rätt i tiden och du känns som en så genuin och duktig fotograf!

    PS. Jag älskar din graciösa instabild med håret 😀

    • Jacqueline skriver:

      Så fint att du känner igen dig, jag kände samma som du när jag blev gravid. Att det mesta jag läste hos andra var hur bra och naturligt allting kändes. Så jag bestämde mig direkt för att skriva helt ärligt vad jag känner och hoppades att det kanske skulle ge igenkänning hos någon 🙂

      Åh tack snälla! Så himla fint sagt, vad glad jag blir! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.