Ta mig tillbaka till 5 minuter-samhället

Ta mig tillbaka till 5 minuter-samhället

Jag sitter på jobbet och plockar upp mobilen för att kolla SL’s app. Hur ser det ut med tågen idag? Klickar in mig på fliken ”störningar” och som vanligt visas där en röd triangel. Den lilla symbolen som innebär att tågen är försenade på grund av ja… lite vad som. Växelfel, elfel, spårfel, obehöriga i spårområdet, bomfel och så vidare i all oändlighet. ”Jahapp” tänker jag, ”undrar när man kommer hem idag då, om jag kommer med en buss vid min hållplats eller får vänta även där”. Det tar aldrig slut.

Visst, felen behöver inte alltid innebära långa väntetider, ofta är det 10-15 minuter. Men det är likförbannat någonting nästan varje dag. Det är snarare regel än undantag att något är fel. Jag avskyr att vara i händerna på Stockholms kollektivtrafik. Efter en dag i ett stökigt kontorslandskap som sugit all must ur mig vill jag bara hem. Fort, fort, fort. Men si det går inte an, jag är i klorna på den här staden tills jag sätter nyckeln i låset hemma.

Det får mig att sakna att bo på ett mindre ställe ännu mer. Om jag hade jobbat i centrum i Umeå till exempel hade jag kunnat gå hem till vår lägenhet på Ålidhem om bussarna hade flippat ur. Förmodligen hade jag inte ens åkt buss till att börja med utan cyklat till jobbet. Så det hade varit ett ännu mindre problem. Det är en optimal känsla av frihet att kunna ta sig dit man behöver av egen maskin. Att inte helt plötsligt bli strandsatt mitt i stan varje vardag. Så länge jag bor här går inte det. Det är inte en möjlighet för mig att cykla till jobbet hemifrån mig. Det skulle ta mig minst 2,5 timmar.

”Men du vill ju bo på landet” kanske du invänder då. Javisst, det stämmer och kollektivtrafiken på landet är lika oberäknelig som den här i stan (vill dock inflika att det inte varit i närheten av så här mycket problem med de lantortsbussar jag åkte med på min tid). Det vet jag mycket väl. Men det skulle vara värt den risken, det krånglet som det eventuellt skulle innebära. I ärlighetens namn skulle vi förmodligen åka bil till och från jobbet i det fallet. Att sätta sig i bilen här i stan känns också helt otänkbart. Dels för att det är jobbigt och irriterande att sitta i köer hela morgonen. Men också för att det känns fullständigt oförsvarligt mot miljön. Det FINNS ju kollektivtrafikslinjer, bussen går precis utanför min dörr! Och tågen SKA ju gå. det ÄR INTE rimligt att ta bilen in till stan på daglig basis.

Allting blir ett projekt

Att göra ärenden här, som att åka och handla mat eller för den delen åka ut till skogen är ett projekt. I mitt liv existerar inte frasen ”jag ska bara åka och göra ett snabbt ärende”. Det spelar ingen roll vad man ska göra så är det full storstadstrafik och överfullt med människor som trängs, som också ”bara” ska ut och göra ärenden. Eller vill få sig en liten bit naturupplevelse. Jag klandrar dem inte. De bor ju också här så de måste ju göra sina saker här. Men för mig är det utmattande. Vi har ingen butik i närheten ens för att köpa ett paket smör om man skulle ha slut. Nej då måste vi ta bilen genom trafiken in till Huddinge centrum för det där smörpaketet. Det händer inte, är smöret slut så är det slut. Det får vänta tills nästa dag, när jag förhoppningsvis kommer i lagom tid med pendeltåget så att jag kan gå in och köpa smör innan jag skyndar för att hinna med bussen.

Om man ska se något bra i att minsta ärende stoppas av bilköer så är det att det förmodligen hjälpt mig att inte köpa saker i onödan. Även om det ligger i mina värderingar att inte shoppa okynnes så är det ändå ett beteende jag haft i nästan 30 år. Jag blir förstås lika lockad som alla andra av butikernas lockrop att jag nog behöver ditten och datten. Men jag övar på att låta bli och Stockholm har hjälpt till med detoxen. Så tack för det!

Gnäll, much?

Jag tänker att många säkert tänker nu att ”vaddå, lite förseningar gör väl inget” och att det här rent ut sagt är ett jävla gnäll från min sida. Men att varje dag förhålla sig till förseningar som är bortom ens kontroll är utmattande. Speciellt om man är som mig, högkänslig och introvert. Jag förhåller mig till min omgivning konstant och lägger känslor i vad som sker och hur jag känner inför dem. Det är inte så praktiskt, det gör mig trött och ledsen för det mesta. Men det är sådan jag är, även om jag verkligen försöker att träna om mitt tankesätt så att jag inte vill bryta ihop av allt staden slänger på mig varje dag. Men det går inte alltid och till slut exploderar jag. Jag orkar inte låtsas som att jag kan rycka på axlarna och tycka att det är en okej tillvaro. För det är det inte, för mig.

Nej, ge mig tomma landsvägar och grusvägar fulla av hål från vinterns tjäle igen!

ps. Luftkonditionering vara något som inte existerar på kollektivtrafik, varje buss och tåg är 300 grader varmt. Som en olidlig kuvös.

 

2 svar

  1. Mona skriver:

    Jag är helt på din sida! Har aldrig bott som ni gör men det räcker med att köra genom vår huvudstad för att bli svettig. Jag undrar alltid hur folk kan komma i tid på sina jobb? Jag skulle inte byta vår ensliga grusväg med alla tjälhål för allt i världen. Hoppas att du får känna samma känsla inom snar framtid. <3

    • Jacqueline skriver:

      haha ja du det undrar faktiskt jag också, det tror jag inte att de gör, det känns som att majoriteten inte är på jobbet före kl9 Tack! Ja det kommer det göra, det ska jag se till! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.