Det här inlägget har legat och mognat i snart ett halvår, det känns extra viktigt för mig att få fram vad jag menar när jag säger att jag älskar att vara ensam.

Jag väljer ofta att vara ensam när jag ska göra saker. När jag ska gå ut i skogen för att fotografera är oftast hela poängen med det att få göra det ensam och under tystnad. Jag vill bara höra skogens ljud, vara ifred att se det vackra i det lilla och låta mina hjärna tänka i långa tankekedjor utan att bli avbruten av brölande bilar, skrikande barn eller min mobils plingande notiser. Poängen med att vara ensam för mig är att ge min hjärna ro att tänka.

Det är inte nödvändigtvis smarta tankar, i alla fall inte till en början. Men den får vara ifred att tänka både stort och smått. En trivial tanke kan, om den får ro att gro, växa sig till en idé eller insikt som ger mig mervärde. Därför väljer jag oftast att vara helt ensam när jag ska göra saker. Det händer att inte ens min hund får följa med mig ut.

Men jag vill inte alltid vara ensam. Jag vill bara få tid till att vara det så att jag har energi till att umgås. Som Karin på Karins konstgrepp formulerade det hela på Instagram:

“Att välja ensamhet framför motsatsen innebär ju inte att en ogillar sällskap, bara att en också gillar ensamhet.”

På engelska kan man säga “alone but not lonely”. Det där är en balans som inte alltid är så lätt att få till när man är en sådan som gillar ensamhet. Att vara ensam ger mig energi. Den energin kan sedan användas när jag umgås och jobbar tillsammans med andra. När den där balansen fungerar får jag också energi av att umgås och det är fantastiskt! Det är när den inte fungerar, när jag inte får tid att vara ensam, som det vänder och att umgås äter upp all min ork. Därför vill jag inte bo i stan. Jag aldrig får vara ifred där. Staden är fullproppad med människor, stök och ljud och dessutom oändligt med reklambudskap och skyltningar som påminner mig om att jag borde köpa saker eller ännu värre: att lite nya prylar nog kommer göra mitt liv och mig själv bättre, för jag duger inte som jag är. Jag känner mig fattig och trött. Det jag är, är inte tillräckligt. 

Att vara ute och bo på landet ger hela mig rum att finnas och skapa. Där föds kreativitet, idéer och bra känslor. Där ser jag hur lite jag egentligen behöver för att leva ett gott och meningsfullt liv. Jag känner jag mig rik och lycklig.

  1. Mello skriver:

    Så bra skrivet. Att på vänligt sätt avvisa envisa extroverta bekanter som vill umgås precis heeeeeela tiden är en sån himla utmaning för mig. Vad jag än ska göra så kan de ”sällskapa” och ”hänga på ”. Precis det jag inte vill.

    Haha, jag låter så bitter..

    • Jacqueline skriver:

      Jag förstår precis, de vill ju inget ont, men vissa förstår nog inte att det inte är “så bara” att ha någon med sig när man vill vara ensam. För extroverta så är det inte en stor grej att hänga och umgås liksom.

  2. Jenny skriver:

    Hej 🙂
    Jag ville bara tala om att jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Från början till slut. Fint skrivet dessutom.

  3. illianas skriver:

    Åh, så fint skrivet. Och relaterbart! Jag känner exakt likadant, speciellt det där med att inte ens hunden får följa med ibland. Jag älskar min hund så mycket, men när han är med så blir det så mycket fokus på honom, leka, belöna, hålla koll så jag inte hinner slappna av och bara tänka. Jag sätter mig gärna och skriver utomhus eller läser en bok (fast kanske inte nu när det är så kallt haha) och det är omöjligt att göra med en hund som bara vill ha full fart hela tiden 😀 Jättefina bilder också som verkligen passar till texten!
    Jag skrev faktiskt ett liknande inlägg för ett tag sedan om du vill läsa <3

    https://illianas.se/2017/11/06/att-hamta-energi-ur-ensamheten/

    • Jacqueline skriver:

      Åh vad fint! och vad roligt att du känner igen dig! Håller helt med, jag älskar min lilla hund också, men som sagt så behöver han mycket av min uppmärksamhet om han är med, så det får liksom bli så att vissa turer är hundturer och andra är… ja “brainfood”! 😀 <3

  4. FlyingDryden skriver:

    Spot on och bra tankar kring ensamhet och självvald sådan. Det är mitt sätt också att hitta en skön balans och få vara lite kreativ. Jobbade i Stockholm för några veckor sedan och varje kväll, efter att ha suttit i mötesrum med fem andra personer och pratat mest hela dagarna, så stängde jag in mig på mitt hotellrum hela kvällen. Inga kompisträffar, ingenting. Ett löppass på egen hand och en sväng på restaurang helt själv. Hur skönt! Kanske låter lite motsägelsefullt nu men där, mitt på Kungsholmen, lyckades jag ladda batterierna.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.